Vandring: Boo-leden

17 juli 2013

Plats: Boo-leden (Nacka), där jag gick en delsträcka, okänt antal kilometer. Jag var ute i 3 timmar inklusive raster och bad i Glasbrukssjön.

Hur komma dit: tunnelbana till Slussen, byte till buss 444 (mot Västra Orminge) till hållplats Nämdöstigen. Hemresa från hållplats Husaröstigen (buss 444) till Slussen. Jag hade med en dålig och suddig kartbild som jag printat ut från internetsida. Jag hade också printat ut en sida med beskrivning hur man skulle gå, och med sevärdheter längs leden. Jag fick tips om Boo-leden hos Traneving.se.

Vandring
När jag gått av bussen gick jag genom en gångtunnel under bilvägen till andra sidan, till Boo hembygdsgård. Byggnaden var ursprungligen ett torp, Koldalen, som låg vid Tollare skola men huset flyttades hit på 1940-talet. I närheten av hembygdsgården fanns en info-tavla med karta som beskrev Boo-leden. 

Jag gick tvärs över ängen, åt höger, mot villaområdet där jag sedan svängde höger på Sjöängsvägen och följde gatan tills den tog slut. Där låg en bilparkering i skogsbrynet. Jag gjorde först en avstickare, och gick grusvägen ner till vänster som ledde till Glasbrukssjön. Där fanns en fin badplats med bryggor där några barnfamiljer höll till. 

Jag gick tillbaka upp mot bilparkeringen och i ena kanten börjar leden, som ett motionsspår. Jag tog till vänster på spåret. Leden är orangefärgad på träd eller stolpar.

Efter en stund kom jag fram till en liten sjö, Svartpotten. På avstånd såg sjön inbjudande ut att bada i, men när man kom närmare är vattnet alldeles brunt. Enligt beskrivningen som jag hade med mig beror det på att vattnet är humusrikt.

Kort efter sjön Svartpotten kom jag till en helt fantastisk klippa eller bergvägg.

Jag trodde att detta var ravinen som beskrevs i mina papper, och därför måste jag ju ha missat en äng varifrån man kunde gå upp på ett berg? Jag gick åter tillbaka och in på ett sidospår, där jag visserligen kom fram till en höjd men det var buskar överallt och ingen väg upp på bergshöjden. Däremot hittade jag vilda hallonbuskar här. 

Jag vände tillbaka och följde åter leden efter orange markering. Efter en stund öppnade sig skogen mot ett fält och jag misstänkte att det var detta som var Danmarks ängar. En herre på promenad bekräftade också att det var så. Alltså måste bergsväggen jag passerade bara vara ett naturinslag, men synd att den inte nämns i vandringsbeskrivningen. Danmarks ängar är egentligen två ängar, men de är igenväxta.

När jag senare kom hem kollade jag upp varför ängarna hade ett namn kopplat till vårt grannland. Ängarna har tydligen fått detta namn efter en ö, Danmarks holme, som ligger i viken en bit nedanför. Såhär stod det på Wikipedia om ön: 

Öns namn har ett oklart ursprung. Enligt sägnen ska danskarna på 1500-talet under ledning av kung Kristian II ha belägrat holmen i samband med sjöstrider med den svenska flottan kring Skurusundets mynning. I 1600-talslitteratur har holmen kallats för ”Dansken” och på en karta från 1724 benämns holmen ”Dannemarck”.

Vandringsleden gick längs ängens långkant och när jag nådde kortkanten såg jag den stig som uppges gå ner mot vattnet, Stora Ängsviken. Jag svängde alltså in på vänster stig och följde den nerför bergsbacken. 

Stigen var lite igenväxt precis nere vid vattnet, och lilla stenstranden kändes också skräpig. Men vyn var ändå storslagen och med klippan framför sig kunde jag fantisera att jag var någon annanstans än i Stockholm. Jag satte mig ner på en sten och fikade här. 

När jag sedan vandrat stigen upp igen tittade jag efter ravinen som skulle ligga här. Jag såg en bergsvägg men annars syntes mycket vara igenväxt med buskar och träd som skymde. Jag kände att jag inte orkade leta och brydde mig heller inte om att kolla efter den plats där man kunde klättra upp på berget och ha milsvidd utsikt. Jag fortsatte på orange led och vandrade nu på andra långsidan av ängen och fortsatte sedan in i skogen. Det kändes lite som om man var tillbaka till bilparkeringen igen, eftersom riktningen nu gick "bakåt". Här i skogen fanns det blåbär, men det blev bara provsmakning eftersom jag glömt burk hemma. Efter en stunds vandring kom jag fram till två små sjöar, Krokträsken. Den mindre sjön var ganska igenväxt med näckrosor och mycket buskar runtom. 

Den andra sjön låg strax intill, och där fanns klippor runtom. Dessa sjöar kunde man inte heller bada i, då de hade brunt humusrikt vatten. Men det var ett fantastiskt lugn här, och vackert, så jag tog fram andra omgången av fika och satt på en klippa och filosoferade en stund. 

Sedan gick jag vidare på den lättvandrade leden, på motionsspåret. Ibland mötte jag någon joggare eller någon som var ute och gick med hunden. Jag följde orange markering nerför en stig åt vänster och skymtade ett industriområde mellan träden, och det var nog Kummelbergets industriområde. Här kändes det lite skumt att gå. Jag letade vidare efter orange markering och de kunde dyka upp på en stubbe, på ett tunt björkträd eller på en klipphäll.  Efter ett buskage och högt gräs såg jag inga fler markeringar och gick tillbaka för att se om jag missat något. Jag mötte en kvinna med hund men hon kände inte till Boo-leden. Enligt beskrivningen ska leden korsa Skarpövägen i en gångtunnel. Jag såg bara buskar och skog framför mig, men uppe på en höjd åt höger hörde jag biltrafik. Jag bestämde mig för att dagens vandring var avslutad, och gick genom en skogsglänta upp på bilvägen som gick precis intill ett bostadsområde. Jag började gå lite åt vänster på vägen och hittade en busshållplats, Husaröstigen. Medan jag stod där såg jag neråt backen den gångtunnel som nämns i beskrivningen - så det var där man skulle gått! Från busshållplatsen kunde jag åkt in till stan igen, till Slussen, men jag bestämde mig för att åka tillbaka till hållplats Nämdöstigen och Boo hembygdsgård och gå vägen till Glasbrukssjön som jag tittat på innan vandringen. Ett svalkande dopp i sjön - det var härligt denna sommardag!

Sedan blev att åter gå tillbaka till Nämdöstigen hållplats och åka bussen till Slussen. Nedan foto tog jag medan jag väntade på bussen, och kände att jag spenderat en fin sommardag i skog och natur.

Betyg: En fin och lättvandrad led som gav känsla av skog, med fina klippor och sjövyer längs vägen. Det här var den första skogsvandringen som jag gjorde 2013, och jag gick fel onödigt många gånger. Det kändes också som en lagom sträcka att vandra, och man behöver ju inte gå hela leden som är 15 km.