Plats: Nässeldalsrundan (Bogesund, Vaxholm). 5-6 km. Orange-blå led till en början, sedan blå led. Tid cirka 3-4 timmar i skogen. Jag fick tips om denna vandringsled på Tranevings webbsida. Jag hade med mig en kartbild och vägbeskrivning som jag printat ut, men fick senare tag i en gratis karta utgiven av Vaxholms stad som ligger i boxar i anslutning till vissa vandringsleder.
Hur komma dit: tunnelbana till Tekniska högskolan, byte till buss 670 (mot Vaxholm), byte längs vägen till buss 681 till hållplats Ekevägen (se tabell för byte). Hemresa med samma färdmedel. Obs - begränsade bussturer.
Vandring
Efter bussbytet klev jag så av vid hållplats Ekevägen. Jag var på det som kallas Bogesundslandet, och är en del av Vaxholm. Jag gick lite framåt från hållplatsen och fortsatte sedan in på en grusväg till vänster där jag också såg en skylt peka mot vandringsleden Dammstakärrsrundan.
Jag gick cirka 15 minuters tills jag kom fram till en liten parkering vid skogskanten och där en stig gick in i skogen (jag har ritat pilar på fotot). Fanns även en skylt som visade vägen.
Ganska snart delade sig leden i två. Man kan gå denna led i båda riktningar, jag valde att gå mot Dammstakärret på orange-blå led.
Vid Dammstakärret var fin vy, men det var lite väl tidigt att sitta ner och vila/fika, så jag vandrade vidare.
Efter en stund nådde jag en intressant klippa i skogen, den var svår att fånga på bild så den var mer "wow" i verkligheten än på foto.
Strax kom jag fram till Uteke rastplats (vindskydd och eldplats), där det också legat en såg i slutet av 1800-talet. Det fanns lite stenrester att se och en skylt som gav kortfattad information. Rastplatsen låg mitt i skogen så det fanns ingen utsikt.
Jag fortsatte att vandra och njöt av att denna skogsvandring var ganska så varierad: upp och ner på klippor, slingrande stigar och intressanta naturinslag längs vägen.
Mitt i skogen fanns denna skylt, bara här och ingenstans längs resten av leden: ridning förbjuden. Lite komiskt inslag, enligt mitt tycke. Är man såhär långt inne i skogen, då har man ju redan ridit en lång stund...
En annan rolig sevärdhet är denna tall som till och med fått egen skylt och kallas "krokodiltallen" (för att grenverket ser ut som stora käftar som gapar uppåt?).
Här är ett annat intressant naturinslag längs leden - jag vet inte vad växterna heter men med mossan mittemellan såg det mjukt ut och jag fick lust att sjunka ner och vila en stund där (vilket jag dock inte gjorde).
Jag kom fram till en öppning i skogen, där det uppenbarligen en gång planerats för att dra fram el- eller telefonstolpar, men nu är det bara en bred "gata" i skogen av låga buskar.
Enligt kartan borde jag närma mig vattnet, och snart steg jag ur från skogstigen ut på en grusväg. En skylt upplyste om rätt riktning, och jag följde nu blå led mot Nässeldal (till höger).
Längs kanten av grusvägen lyste det rött av lingon.
Just här fanns ingen tydlig skylt mot Nässeldalsrundans fortsättning men jag mötte två tjejer som var ute och red, och de pekade mot en påle nära diket. Det syns lite dåligt på fotot men toppen av pålen var blåfärgad.
Efter en kort stund såg jag vattnet, Nibbleviken, och gick mot en klipphäll för att se utsikten, och såg framemot att pusta ut med vila och fika i skuggan.
Jag stötte på ett äldre par som var ute och letade bär. De var imponerande över att jag gick Nässeldalsrundan och undrade hur leden såg ut idag - en gång i tiden var det en bred och upptrampad led, men det var länge sedan. De tipsade mig om att man tvärs över lite snårighet och ett nedfallet träd kunde komma fram till en solig klipphäll bara någon minut därifrån. Även om jag föredragit att sitta i skuggan, så begav jag mig ändå dit för att se hur det såg ut. Fin vy och ja, solsken, men snårig stig att nå dit.
Efter rasten fortsatte jag min vandring och kom nu till partier längs vattnet som också var intressanta - ibland gick stigen väldigt nära en brant där det stupade rakt ner, ibland fick jag kliva över stock och sten, och en sträcka kändes mörkare och nästan kuslig (så man nästan tittade sig över axeln) då träden var mer grå än gröna. Inga foton härifrån - jag ilade kvickt som tusan.
 |
| (Här har jag ritat pilar hur stigen gick, nära en brant åt höger. Efter detta kom gråa träd och kuslig skog.) |
Att därför lämna det "kusliga" partiet kändes som en lättnad och så kom jag fram till dessa stenruiner, vilket jag antar varit Nässeldal. Jag såg ingen informationsskylt och har inte heller hittat speciellt mycket på internet, men uppenbarligen var Nässeldal en gård där bonden lydde under ett gods. Nässeldal brukades fram till år 1945.
Allt kändes mycket ljusare när leden nådde fram till ett öppet fält. Enligt Tranevings skulle det finnas stubbar i form av konstverk här, men jag såg inget nära vägen, och det var för snårigt att gå ut på fältet med sandaler och leta.
Jag nådde snart fram till en korsande grusväg där jag gick åt höger och ganska snart såg jag en ny skylt som visade väg inåt vänster i skogen. Bra skyltat längs i stort sett hela leden, även med färgmarkeringar på träden!
Efter ett tag närmade jag mig Dammstakärret igen, men från dess andra sida, och där skulle det finnas en rastplats med eldstad och fin vy över sjön. Jag hade packat ner pinnbrödsdeg och tändstickor, och såg fram emot att vila en stund vid en brasa efter denna dagsvandring. En avsides stig ledde fram till rastplatsen - som tyvärr var upptagen!
Jag fick nöja mig med att titta på utsikten.
Jag bestämde mig då att gå tillbaka till Uteke rastplats, och passerade alltså förbi i närheten där jag startat. Strax innan man kommer fram till rastplatsen har man denna vy från en höjd, om man vänder sig om. Fanns dock inget bra ställe att sätta sig ner på denna bergshöjd (för rast), eftersom stigen gick längs kanten.
Även om jag är gammal scout så var det hundra år sedan jag gjorde upp eld. Det fanns både huggen ved och lös bark vid Uteke rastplats, men jag fick ingen fyr på elden. Jag släckte glöden med det sista vattnet i pet-flaskan, och insåg att jag med min dröm att grilla pinnbröd därmed hade missat sista buss 681 ut till stora vägen, där bussarna gick mer regelbundet. Så det var bara till att använda apostlahästarna. Jag kan inte rekommendera gå längs Pålsundsvägen till väg 274 (Stockholmsvägen - den stora bilvägen). Det var ingen avslappnad promenad. Det fanns ingen väggren utan endast tjugo centimeter att gå på, och jag valde att mer eller mindre hoppa i diket så fort en bil kom. Vägen var rätt så kurvig så jag gick med öronen på helspänn för att höra om det kom bilar runt nästa krön. Jag blev också påmind om att detta är en olycksdrabbad väg, då det fanns några s.k. minnesplatser av de som mist livet här. Tack och lov kom jag fram till stora vägen utan incidenter, men vad som jag trodde skulle ta 30-40 minuter, tog mig över en timme att gå. Jag kände mig trött i kroppen, först vandringen i skogen och sedan denna vägsträcka. Jag räknade ut att jag varit ute i sex timmar, inklusive det misslyckade försöket att göra upp eld vid Uteke rastplats. En vacker skymning avslutade dagen då jag nådde fram till hållplats Pålsundsvägen, där jag tog buss 670 in mot centrala Stockholm.
PS. Jag fick också med mig en burk vildhallon hem.
Betyg: En mycket fin vandringsled som jag kan tänka mig att gå igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar